I går var det min födelsedag, den började rätt så bra. Men ju mer dagen gick insåg jag att den skulle till 100 % fokuseras på Hans, han gjorde så mycket han kunde för att få fokus på sig. Det är väl ok. Men kanske inte på det sätt han gjorde det, han var grinig och tjurig som vanligt och förstörde Fredriks överraskning. Han satt mestadels i och för sig och spelade dataspel, men när han väl kom ut ur sitt rum så var det inte för att sitta och vara trevlig. Mina misstankar om att han sitter och smygdricker bara ökar. Han börjar bli riktigt läskig. Han fick ett frispel från ingenstans senare på kvällen, ungefär lagom till melodifestivalen. Då fick jag bara nog. Jag ifrågastte varför han inte klarar av att bara vara snäll under en hel dag. Han menade på att ungdomarna bara driver med honom, ingen hade drivit med honom, frågan han sne tände på var när han kom ut ur sitt rum och ifrågasatte varför Ello satt vid datorn…. Hon frågade givetvis varför han ifrågasatte det. Sedan var det klippt. Som vanligt fick jag ta hela hans surhet, jag sa att nu får det vara nog jag ska baske mig inte behöva ta sådant skit som inte berör mig. Men så kom jag ju ihåg att det spelar ingen roll, han älskar att ställa till det till vilket pris som helst bara fokus hamnar på honom från mig. Jag blir så trött på sådana här barnsligheter. Faktum är att innan jag hejdat mig själv, höjde jag rösten och sa att nu får det för f-n vara nog.

Han tar ta mig tusan priset. Han är ju vuxen ska det föreställa, men beter sig som ett svartsjukt barn. Om inte fokus är på honom blir han ett odjur och ser till att det hamnar just på honom och han älskar att diskutera och skylla allt jobbigt på ungdomarna. Hur jag än försöker kommer jag aldrig att förstå mig på honom. 

I Vilket fall som helst så hoppas jag på en lugn dag idag. Det är ju ändå Söndag. 

Kram Linda

Tid för blogg, jag väntar på att få måla en vända till på mitt skåp. Jag vaknade för tidigt i morse och kunde inte somna om, redan kl. 03.55. Efter ett tappert försök att somna om gick jag i alla fall upp. När kl var runt 06.15 kom det ljud från Hasses rum. När han sedan kommit ut så bad jag honom om en tjänst, ja eller bad i ordalag sa jag  - Hasse du måste ringa hyresvärden idag. Svaret jag fick var inte det jag väntade mig, han blev helt enkelt vresig från ingenstans och sa – Jag måste ingenting. End of story…. Direkt kände jag att det var ingen ide att fortsätta med mitt budskap. Jag tog min kaffekopp och gick stilla in i vardagsrummet för att titta på tv. Hasse gick in på sitt rum och stängde dörren, jag satt som en fågelholk och undrade vad jag nu gjort för fel. Han sitter ofta som en tonåring och ugglar på sitt rum när han uppnått en frustration. Det är så vidrigt jobbigt när han gör så här. Från ingenstans bara bli sur och vresig, varför? Han kan vara glad och prata ena stunden och sedan vända på en femöring och bli vresig och elak. Synd bara att det inte syns på honom när det brister, det skulle göra det lättare att hålla sig undan då. Å andra sidan har försökt att förstå i allt för många år, så det räcker nu. 

Resten av dagen ska jag tillbringa med mitt måleri och bara hoppas på att det blir en lugn helg och framför allt en lugn Fredag. Men känner jag honom rätt så hittar han på olika anledningar till att förstöra stämningen här hemma. Det hjälper inte att jag försöker undvika att gå i hans fällor. Då skyller han på ungdomarna. Det är ständigt fel på alla andra. Nej- nog om det.

Vädret då? Det har snöat mycket inatt, dryga dm och det snöar fortfarande, kallt är det med. Nu -15. Härligt

Eloise är hemma och mår inte bra, hon har ont i halsen och mår allmänt illa. Stackars liten, men det är ju så för många nu och efter att hon börjat sin praktik på dagis så kommer alla basiluskerna och fäster sig på henne. Tjena kompis   Nä fy för att behöva vara sjuk. 

Forts. följer……

Kram Linda

Det är svårt när man sitter i en sits som man inte så lätt bara kan ”lämna” även om man realistiskt sett skulle kunna det. Det är så mycket som måste stämma. Förvirring råder, löften kommer och jag vet ju så väl att dom aldrig infrias. Det är så frustrerande. Det känns som om jag kastas hit i och dit i mitt känsloliv. Erfarenheten säger en sak och rädslan säger en annan. Ska jag bara lämna ungdomarna här och ta mitt eget ansvar för bara mig? Ska jag stanna eller ska jag gå? Vem eller vilka andra kan hjälpa till? Jag känner stort att jag inte har lust att ta ansvar för andra som bara sitter och väntar på att allt ska serveras på silverfat. Jag ser ingen kämpar anda hos berörda personer. Så har det varit mest hela tiden och just att jag inte har rätt till mitt egna liv utan att bli anklagad eller ifrågasatt  för/om det ena och det andra. Om jag åker bort en helg för att hjälpa min bror och det visar sig att han i sista stund löst det han behöver hjälp med, då heter det att jag ”rymmer” hemifrån. Ska jag ställa upp på människor som behandlar mig  på det viset? Utifrån mina möjligheter gör jag så gott jag kan för att hjälpa. Ändå blir jag bakbunden när jag erbjuder mina tjänster, då plötsligt finns där en annan som ska hjälpa till och min inblandning behövs inte. Det är ok för mig att andra hjälper till som kanske har lite mer ork. Men att få höra att personen i fråga inte vill att jag som mamma till min son ska vara välkommen att hjälpa mitt eget barn…Känns knepigt. Jag blir inte riktigt klok på vad som sägs och inte sägs. Om jag nu inte ska hjälpa till, varför hänger då allt på mig ändå, enligt ungdomarna? Jag har verkligen svårt att få ihop den bilden. Är det för att man ska ha någon att skylla på och bli besviken på så att man slipper ta eget ansvar? I och med att det är med mig dom bor så är det väl lättast att gnälla till mig och samtidigt upphöja andra utanför familjen. Jag vill inget hellre än att någon annan tar över och hjälper till, men då ska det väl ändå vara på ett rättvist sätt. Känns som ett falskt spel med ett stort mått slutsatser dragna ur sitt sammanhang. Det är en obehaglig sits vi lever i och då tycker jag att baktaleri är en aning fel. Vad väntar dom på? Sonen är snart 20 år, men ställer jag krav på honom som att han behöver hjälpa till själv, då slår han bakut och jag är en jävla sopa. Samma sak med flickvännen, dom är ju för tusan stora nu, bara för att dom bor ”hemma” innebär det inte att jag ska dadda dom som om dom vore småbarn som ingenting kan. Skulle det vara så att jag inte av vilken anledning som helst kan t.ex åka till Söderhamn för att leta upp Willys där och handla just den dag jag velat, då heter det att jag inte håller vad jag lovar. Då har jag ändå talat om för dom att i denna snöstorm som är idag känner jag inte att jag vill åka en massa mil med bilen.   -Ja men det förstår vi, sas det då. Men sedan får jag höra en annan saga och uppfattning om att  jag inte höll mitt löfte. Jag sa, att imorgon ska vi åka till Söderhamn, sedan att vädrets makter ställde till det, hur f-n kan det vara mitt fel? Gör det mig till en lögnare? 

Ja det är mycket funderingar som surrar. Men jag vägrar att bli bitter även om det låter så ibland, men det är just när jag vädrar lite, det går snabbt över tack och lov. Skulle inte stå ut med den känslan i längden, det är förtärande. Jag kämpar på med det som krävs av mig och hoppas att det ska ge resultat så småningom.

Livet är en härlig blandning av olika utmaningar ändå. En del går igenom den utan en enda utmaning som tuffsar till dom, en del blir riktigt tilltuffsade. Men så är ju livet, ingen lever ett exakt lika liv som någon annan. Och tur är väl ändå det.

En bild kan säga mer än tusen ord. Det här är en av dom. Kram Linda

Det är så lätt att säga, lämna honom. Men det är inte så lätt som det låter. När man är känslomässigt involverad med någon så vill man ju så gärna tro på alla dessa ord om att det var sista gången, det ska aldrig hända någon gång mera, jag menade inte vad jag sa, jag ber om ursäkt osv.osv…..

Jag ser mig själv som en stark person, men känslomässigt är jag väldigt svag. Det är lätt att få mig att känna mig ur ballans. Jag vill ju så himla gärna tro gott. Jag vill att alla ska må bra runt mig och då även Hans. Det har tagit mig snart 7 år att inse att nästa 7 år kommer att se ut just som dessa 7 åren har gjort. Det här lugna stabila som utlovas kommer aldrig att infinna sig. Det är skit trist att komma underfund med. Det är ju det jag har blundat för hela tiden, jag vill inte tro att det är lögner för egen vinning skull. Jag vill ju tro honom. Men inte längre.

Jag vill akta mig för att dra ner honom i avgrunden, men någonstans måste jag dra en linje för vad jag själv orkar med. Jag har hela tiden tänkt att, ja ja, det är ju bara mig det drabbar. Men hur fel har inte det varit, hans behandling har ju även drabbat barnen. På alla plan. Att se sin mamma bli behandlad på det viset och sedan dessutom inse att mamma inte har orken att göra någonting åt situationen, mamma som bara ska vara stark och klara allt. Så är det för alla barn, det är en självklarhet för dom att mamma ska bara fixa. 

Är man då dessutom helt ensam, helt utan uppbackning av släkt som inte lever eller vänner som inte ser, ja då blir det tufft. Jag tycker ändå att jag utifrån min ork och situation försökt så gott jag kunnat, men inte tillräckligt alla gånger. Jag vet inte om det varit lättare om jag haft någon att dela min situation med, kanske hade jag fått en annan syn på det hela eller lite mer styrka. Jag har ingen aning. Att bara lämna allt och gå….. Ja men vart? Med 3 barn…Vem skulle öppna sitt hem till oss. Och dessutom gick jag, men jag fick inte vara ifred. Ständiga hot och förföljelser blev mitt straff för att jag lämnade honom. Han jagade rätt på mig och ställde krav på mig ändå. 

1995 Lämnade jag hela mitt hem, möbler och allt. Efter att min äldsta dotter berättat om övergreppen som pågick av min dåvarande man. Jag hjälpte polisen att hitta det äcklet då han blev anhållen i sin frånvaro. Efter en snabb utredning och 7 timmars rättegång blev han dömd till 3½ års fängelse av en enhällig jury.

Jag lämnade allt vi ägde, för det kändes så smutsigt och äckligt att veta att han levt i samma hem. Barnen var små och jag var ensam redan då, hans familj betedde sig som rena skiten. Ingen ställde upp trots vetskapen om vad denna man, deras son gjort. Jag hörde aldrig ifrån dom mer. Dom vände oss ryggen och låtsades som om vi inte fanns. Äckliga människor. Dom visste att min egen mor och far var döda, dom visste att jag var ensam. Ensam med 3 barn en på 2 år en på 3 år och en på 9 år. Inte ens när barnen fyllde år eller till jul fanns det ett liv från dom. 

Och från soc håll fanns ingen heller, nej jag var för stark och insiktsfull för att få hjälp och stöd. Pyttsan heller. Jag fick själv ringa upp dom och be dom hjälpa mig komma till ett avlastningshem, för jag orkade helt enkelt inte. Allt var som ett vakuum, hela mitt liv rasade, ingenting fungerade. Då lämnade jag mitt hem, allt jag ägde och hade. Jag startade om igen 1997 när jag efter hjälp av mitt hyresbolag fick en förtur, där soc nekat mig förtur. Jag hade ju bott i deras bolag tidigare i många år och hade inga anmärkningar från dom, så dom hjälpte mig. Sedan började jag sakta men säkert bygga mig ett nytt hem. En möbel då och en möbel då. På ett år hade jag lyckats få ihop ett hem som fungerade. För mig och mina barn.

Den person som alltid stått vid min sida och hjälpt till så gott han kunnat är Robban, min gamla vän från SL. Vi har ändå genom åren blivit som ett syskonpar, ingen vet så mycket om vad vi gått igenom, jag och barnen som just Robban. Han svek inte eller vände ryggen till när allt detta uppdagades. Många av mina vänner fick jag se ryggtavlan på, det gottades och snackades skit om min och barnens livs situation. Till slut gick jag in i en period där jag blev så folkskygg att jag inte vågade gå och handla själv. 

Det faktum att jag fortfarande lider av dessa sviter är nog det som får mig att vilja tro på när Hans säger att det ska bli bra, vi ska jobba för att det ska fungera. Osv osv….

Det jag känner nu är att jag vill ha ett hem, ett eget hem där jag kan känna mig trygg, där det är upp till mig om jag vill ha min dörr upplåst eller låst utan att behöva andas skräck. 

Lite skönt ändå att få vädra lite här i min blogg. 

Kram Linda

Så här skrev Hans en gång i tiden till sin mamma och postade även samma brev till mig……

Till Mamma

Hur kan vissa människor bete sig så totalt känslolösa och egoistiska mot sitt eget kött och blod. Du kan inte bortse från ansvaret som du tillåter Ola utsätta Linda för med hot och förolämpningar, (som att kalla henne för hora och Fredrik för mammas älskare).

Det ni håller på med och smutskastar en den ena och en den andra för tar jag som en direkt förolämpning mot mig själv.

Ingen och jag menar ingen har med mig och Linda att göra. Jag och Linda är vuxna nog för att kunna fatta våra egna beslut utan att någon minidiktator ska komma och tala om för oss vad vi ska göra och inte göra.

Det kanske är dags för dig att sopa framför egen dörr. Har ni ett så j-a tråkigt liv så ni inte har annat att diskutera huruvida jag äger ett torp eller inte. Nä jag äger inget torp och det är ett mycket medvetet val….för allt handlar om pengar och arv vad jag kan utläsa. Jag har valt att ge bort hela torpet till Linda för jag vet att skulle det hända mig något så är asgamarna där och rycker… tror inte jag skulle hinna kallna innan ni är där och ska ha det som är ”ert”. Jag fick mer eller mindre Linda att ge upp sin lägenhet på Lidingö för att vi skulle kunna köpa torpet. Utan hennes pengar hade vi inte haft råd med kontantinsatsen och jag är fortfarande skyldig henne halva den summan.

Det är jag själv som har bäddat för vår situation och Linda och hennes barn ska kunna känna sig trygga och säkra och slippa flytta på sig.

Din tystnad och förnekande är lika illa som det Ola vräker ur sig.

Du vet lika mycket som jag vad Ola har gjort mot dig och att han sluppit undan alldeles för länge.. men det är ditt val. Jag vill inte vara en del av ert liv något mer. Jag har varit medberoende med dig, Ola, Lasse och Marie men är nu nykter alkoholist sen över ett år tillbaka.  Jag är tvungen att ta ett beslut utifrån det och jag ser ingen annan utväg än att ta helt avstånd från det destruktiva och dåliga mående ni ger mig.

Jag har inte heller varit guds bästa barn. Det jag har gjort mot Linda fortsätter Ola att göra mot dig.. Ja, jag har varit precis som Ola.

Jag har kallat henne det ena en det andra, jag har klippt henne med en grensax i ansiktet. Jag har slagit en yxa genom dörren i torpet, jag har våldtagit henne, jag har lovat henne saker som jag inte har hållit, jag har manipulerat och betett mig som ett svin. Det är inget jag är stolt över och aldrig kommer att kunna gottgöra helt.

Ändå har hon stått vid min sida. Utan Linda skulle jag inte vara där jag är idag. Nykter!

Gud vad jag har tyckt synd om mig själv och tyckt att hon har behandlat mig j-ligt orättvist, men idag vet jag att det var absolut rätt att stå på sig och inte ge med sig för jag var så nersupen och destruktiv så det behövdes ett ordenligt uppvaknande för att jag skulle inse att jag behövde professionell hjälp, men idag tackar jag henne och gör allt vad jag kan för att gottgöra henne, kravlöst.

Jag kan inte begripa varför ni är så hatiska och jävliga mot Linda.

Jag har levt med henne och lärt känna henne, och någon finare och rättvisare människa finns inte på denna jord. Som hon har ställt upp på dig , mina barn, Lasse och Marie och mig utan att så mycket fått ett tack är skamligt. Det går bra och utnyttja en människas godhet, men när man säger nej eller säger sanningen så är man inte värd ett skit.

Hon ställde upp och skjutsade mig till Sala för att hämta Samuel hos sin sommarfamilj. Då hade vi knappt lärt känna varandra.

Hon räddade både mig, Sussie och Samuel från att dra in polisen när Samuel hade åkt fast för att ha snott en cykel. Hon betalade 1500 kronor och han drog tillbaka polisanmälan. Hon betalade taxin åt Sabina när hon hade fått en allergichock och behövde komma hem snabbt.

Hon öppnade sitt hem för dig när du hade det jobbigt med Ola och lät dig bo hos oss.

Hon åkte upp och hämtade Bobby när vi satt på järnet då du var så orolig för honom.

Dessutom senarelade vi våran semester för att du behövde komma hemifrån..Lindas initiativ det också.

Hon gav alla mina barn 500 kr innan vi flyttade.. bara för att.

Hon såg till att mina barn fick julklappar.. hon betalade med egna pengar för HM-kort så dem kunde köpa egna kläder.

Hon gav mina barn matpengar då Sussie var i Turkiet.

Hon tog med Simon på vår semester för att han skulle få komma ut och se något annat än Lidingö. 

Hon ställde upp för Lasse  när han behövde barnvakt eller för att komma och festa hos oss. Gratis dricka e aldrig fel???  Hans språkbruk och kopiösa drickande trots att han hade sina barn hos oss fick Linda att reagera. Man säger inte könsord och beter sig som ett svin när man har sina barn hos sig. Men att man beter sig som en pedofil eller utnyttjar en 20 år yngre, ja Madde, Lindas dotter, som är kär upp till öronen och tror att Lasse menar allvar, men sen visar att det bara är ett tidsfördriv för att det just då inte är bra mellan Lasse och Sussie. Att få höra sanningen är oerhört svårt för en missbrukare, och det effektivaste är då att gå i försvar, ja eller ännu bättre anfall och smutskasta den personen för att ta bort fokus på en själv.

Det här är bara en del av allt Linda har ställt upp med och jag säger bara att kan ni inte acceptera och respektera Linda så accepterar och respekterar ni inte mig eller.

Då är mitt val givet. All heder och respekt för Linda som har sidosatt sina egna behov för att kunna ställa upp och hjälpa andra som behövt det bättre.

Att bara se till sina egna intressen och till och med kunna gå över lik för att förstöra och rasera tillvaron för andra är ett så egoistisk och sjukligt beteende som jag inte vill vara delaktig i. Om du älskar dina barn, låter du ingen destruktiv makt få förstöra det.

Titta på hur du har det själv och gör något åt det, det är ditt val och ingen annans.

Men du kan inte låta ditt dåliga mående gå ut över någon annan.

Rannsaka dig själv, jag har suttit i ett missbruk och jag vet att det svåraste för en alkoholist eller medberoende är att erkänna sitt missbruk.

Jag vill att ni lämnar mig och Linda ifred, jag vill inte ha kontakt med dig så länge du inte gör något åt din situation. Jag måste ta avstånd från dig totalt för att jag inte ska riskera att återgå i missbruk.

Det är mitt eget val som jag inte kan tumma på.

Jag hoppas du kan respektera det och gör ett klokt val.

Hasse 

När jag läste det här första gången för några år sedan tyckte jag att det var strongt av honom och att han förstått. Nu ser jag vilken självömkan det ligger i det han skriver. Och hur storartat av honom att ge bort mitt torp som jag betalat honom till mig. Varför såg jag inte det tidigare? Vad är det som gör att jag blundat så länge och tyckt att han ska få en chans till och en till och en till. 

Bara för att han står kvar på lånet och har valt att inte betala in dom pengarna, betyder det inte att han gett bort torpet, jag har betalat mer än min del i det hela. Och nu känns det bra att jag ändå gjorde det. Varför dessa lögner, varför försköna sig själv i den milda grad att han får det att se så storsint ut från hans sida.  Antagligen för att han förstört torpet till den milda grad att det faktiskt inte går att bo där. Alla hans fylle renoveringar när han inte har kunskapen. Jag tog hjälp av en som kunde sin sak och la ner en massa massa på att få renoverat och om isolerat på övervåningen, men på nedervåningen finns inte ens golv längre, bara för att han ska minsann visa att han kan…..Lita på mig Linda, heter det hela tiden, om jag säger nej blir det ett herrans liv tills han fått sin vilja igenom. Så jävla tröttsamt. Genomgående i hans liv har det varit att påbörja egna projekt efter eget huvud, men inget avslutande när han stöter på patrull. Då lämnar han det som det är, med merjobb utan dess like och fruktansvärt dyrbart att rätta till. Jag vill ju för tusan inte ens ha det där förbaskade torpet, men det har kostat mig så mycket och jag får aldrig tillbaka det jag lagt ner på det. Jävla sorg. Ursäkta språket, men så är det.

Äntligen fick jag ur mig skiten jag gått och burit på så länge. Helt underbart. Nu kan jag gå vidare .

Det är möjligt att en del kommer att ifrågasätta huruvida jag kan vara så grym och lämna ut hans brev till sin mamma. Och ja, jag kan ju bara hålla med om den frågan. Hur kan man bara göra så?

Och hur kunde jag vara så grym och bara låta honom få hålla på så som han gjort?

Varför har jag inte stoppat honom och hjälpt honom? Tro mig jag har försökt, men det slutar alltid med en käftsmäll från honom.

Jag vill inte och jag tänker inte vara känslomässigt styrd av honom mer. Så enkelt är det bara och innebär det att jag får en kniv eller yxa i ryggen så har jag i alla fall lyckats bryta mitt mönster att tro på alla lögner och falska förhoppningar från honom.

Lite så, ser jag på det hela.

• God morgon, önskar er underbara en härlig Fredag, Ta till dig bara av det goda som gör din dag toppenfin. Om någon försöker tvinga på smolk i din livsbägare så är det troligtvis så att personen är missundsam och avundsjuk på att du lyser så klar att det sticker i deras ögon. Erbjud dom då ett par solglasögen eller låt det svida. Alla har ett val att må bra och bästa sättet är naturligtvis att börj…a med sig själv. Andra kommer alltid att vilja nalla på din glädje och åka snålskjuts. Om en dag försvinner ur deras liv, ja då står dom där vilsna och ensamma. Stå emot och du hjälper andra att växa i sig själv, då får du glänsa ikapp i deras solglans utan att tjyva på andra.

  Fredag den 13:e är inget undantag, snarare en förevändning som många använder för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar. Vi väljer att just denna dag fokusera på det mindre bra och blir då så uppmärksamma på allt som går fel just denna dag. Men ok, det roar och oroar flertalet av befolkningen Idag är vi ganska eniga om just detta faktum….Ett bra bevis på att vi drar till oss av det vi tror på…. Finns där mer vi kan vara eniga om i denna utsträckning? )

  
  
  
  
  
  
  Kan man leva sitt liv genom att se till sitt eget bästa, utan att trampa på någon annans tår? Nej, det kan man inte, där finns alltid genom livet någon som tycker sig bli fel bemött. Det går inte att behaga alla i sitt liv utan att själv falla offer. Och där är vi alla lika. Alla är offer på ett eller annat vis och alla är vi vinnare på någon annans bekostnad. Möjligtvis en munk som lever i fullkomlig avskildhet från annan person skulle klara det. Vi är alla personer med olika behov, det vi kan göra är att vara uppmärksam på hur vi behandlar oss själva och andra och därigenom se till att vi gör så gott vi kan. Nitlotten i livet är just att leva efter att behaga alla runt dig, du blir fullkomligt dränerad och kommer att stå tom. Sedan för att fylla på dig själv söker du dig till andra som i ditt tycke bara ska finnas och fylla på dig annars blir du olycklig. Gör det bästa du kan i ditt liv för dig själv. 
  Varför sitter jag här nu och skriver om det här? Antagligen just för att jag har haft svårt att ha flera chefer i mitt liv och inte har fattat att det är ju jag som ska vara min egen chef i mitt liv. Det har alltid varit en så viktig del i mitt liv att ”passa” in och behaga. Troligtvis en ”skada” min mor gett mig en gång i tiden. Perfektionisternas mästare på utsidan och djävulens syster på insidan. Kan en människa verkligen vara så ond, ja säger jag utan att blinka. Hon använde oss barn som livboj och energikälla i sitt liv. Det skulle se så bra ut på utsidan, niga inför hennes arbetskamrater och stå tyst och bara synas och le. Varför sa hon alltid att barn ska synas men inte höras? Men bara om oss.Rädd för att bli avslöjad kanske? Vad vet jag om denna så tragiska människa som gjorde allt i sin makt för att kuva oss barn som gjorde allt för att behaga henne. Då spelar det ingen roll om man växer upp med en statusmor i en flott villa på Lidingö. Hon tyckte alltid att hon var för fin för alla och allt skulle vara så jävla perfekt. Flådigt klädd fin status, det gick inte att handla i ”vanliga” affärer inte, nej kläder från NK och Bredenbergs som fanns på den tiden. Och en annan ville bara ha ett par brallor från Puss&Kram och Gul&Blå. Fan för att behöva ha hennes utvalda kläder. Dom var liksom lite udda. Och till och med i hemmet var det vett och ettiket som gälde i hög grad. Jag menar bara för att man har en hög ställning behöver man väl inte överdriva, hur dom betedde sig på sina förbaskade representations middagar behövde dom väl inte anamma i hemmet med oss barn. Tyvärr så förstod vi inte bättre på den tiden, vi var så himla kuvade att vi gjorde allt som det krävdes för att ”passa” in i deras mönster. Samtidigt som vi barn gjorde allt för att dölja hur vi hade det.
  
  
  Läskigt men jag minns när hon dog 1990, min känsla…min vilsenhet…Vem ska styra mitt liv nu då? Herre gud, jag var ju 27 år och hade barn och ett liv själv då. Jag  jobbade 11-timmars pass på en larmcentral och hade det förhållande vis bra. Hela min värld rasade…Men det visar hur stor makt hon hade över mig. Det har ju självklart speglat hela mitt liv. Jakten på att behaga och ställa upp och viljan att se till att andra ska må bra och min ilska över orättvisor har ju varit väldigt stark och nästintill manisk. Samtidigt som jag lever med ett så stark och envis brist på självförtroende eller är det avsaknad av självkänsla. Livet har kantats av människor som utnyttjat min syn på att alla ska må bra. Hjälper jag någon så kommer där som ett brev på posten någon som känner sig trampad på. Och fulheten i det hela är en episod i mitt liv, där en väninna mådde väldigt dåligt, hon var på väg in i en läskigt djup depp. Till saken hör att en annan vän till mig var orsaken, jag ringde henne för jag stog inte ut med att se henne må så dåligt, jag bad henne ta ett papper och skriva ner, 10 bra saker och 10 mindre bra saker om personen hon kände sig skadad av. Resultatet lät inte vänta på sig, hon mådde bättre ganska snart när hon insåg att de mindre bra egenskaperna övervägde. Och som det berömda brevet kom där ett obehag som inte går att beskriva riktat mot mig. Enligt vederbörande måste jag ha sagt någonting ofördelaktigt om dom, hur kunde hon annars må så bra helt plötsligt? Självklart nekade jag till dessa anklagelser, men då fick jag höra…skitsnack Linda. Där var jag nog chef i mitt liv för första gången, dom fick tro vad dom ville och jag raderade dom ner på min stege. Deras ord visade mig tydligt vad dom kände och det var ren och skär missundsamhet till att min väninna var på väg uppåt i livet. Okey, jag kände mig jävligt orättvist behandlad, men jag bjöd på det för min respekt för dom sjönk så himla snabbt. Tänk om jag hade vågat göra så tidigare, men det är svårt att värja sig mot någon som man står i beroendeställning till, som min mor.
  Våga sprida ljus, men var rädd om ditt ljus så att andra som inte förtjänar den ställer sig och glänser i den. Kommer jag att göra om dessa misstag, ja absolut det är den personen jag är.
  
  
  
  
  Varm Kram Linda

Det här var så underbart att hitta och läsa om-

Att leva med känslig personlighet

Vi överlevde stormen och det långa elavbrottet. Tack vare min älskade brorsdotter Elin fick vi i alla fall kaffe. Vi fick åka upp till pizzerian för att få oss en matbit och hemma fick vi göra av med nästan alla ljus. Det var ändå ganska charmigt på sitt sätt. Just att veta att strömmen kommer att komma tillbaka är ju en lättnad i sig. Sedan att inte veta exakt när är en annan saga Alla skulle behöva uppleva en elfri dag och ta fram sin kreativa sida och sin dolda problemlösar aptit. Det funkar. Istället för att åka ut till torpet och hämta grillen, tog jag den enkla vägen och åkte till pizzerian. Grattis till mig att komma på den briljanta ide´n. Gud så bekvämt.

Nu ska jag göra någonting så bekvämt som att tvätta i tvättmaskin Jag är så glad över att den finns. Varmt nybryggt kaffe har jag fått i mig och ungdomarna är lyckliga över att kunna spela spel på tv:n, herre gud deras värld rasade en aning igår. Men jag tycker att dom tog det rätt bra ändå, vi spelade lite kort och gick ut för att göra lite eld så att vi kunde få lite varmt vatten till kaffe. 

Lite tråkigt var det ändå att dom ville gå och lägga sig tidigt,”för det finns inget att göra” syndromen tog tag i dom. Jag satt uppe och la patiens, det var faktiskt ganska härligt med tystnaden och enmans-tiden jag fick. 

Sänder en varm kram

Linda

I morse skjutsade jag ungdomarna till MVC i Hudiksvall, det var deras första besök och dom tyckte båda att det var ett bra besök med en massa information som dom kommer att ha nytta med sig på vägen. Dom fick även en tid för ultraljud i Februari. Det är så spännande att följa dom. Jag ser hur dom växer i sin uppgift. Är så stolt över dom och så glad för deras skull. Nu börjar planering för eget boende och planering för möbler är i full gång. Jag hoppas så att dom ska få ett eget bo så fort så som möjligt, hur kul är det att bo ”hemma” när man håller på att bilda en egen liten familj. Visst som dom sa i början, det blir bekvämt för då har man tryggheten. Det är nog just det som kan bli så fel, meningen är att dom ska bygga upp sina egna liv runt sin egna familj. Det är nu dom ska hantera och hitta sina egna vägar att lösa och ta hand om sig själva och varandra. Det är så lätt för dom nu att ropa på mig och fråga om allt mellan himmel och jord, jag finns och ska finnas vid behov. Fredrik är fortfarande sonen som bor hemma, fast han nu är på väg att bli man. Jag tror att i långa längden utvecklar han sitt vuxna jag saktare när han bor hemma. Det här är ett jättekliv i deras liv, men jag vet att dom klarar den galant. 

Från det ena till andra, igår åkte vi in till Hudiksvall och handlade lite. Till min stora förfäran stötte på en individ som jag inte sett sedan ja det måste ha varit 1995. En kvinna som jag bara inte klarar av att se. En kvinna som nekade till att hennes styvbarn, det vill säga hennes mans barn var utsatta för sexuella övergrepp av pappan. Samma kvinna som var styvmor åt min dotters pappa och som sedermera utsatte mina barn för samma groteska övergrepp. Att efter så många år få syn på denna avskyvärda kvinna Åsa Stålberg, fy och usch, det var en mardröm. I mina ögon är hon lika äcklig som sin man och min dåvarande man, då hon vägrade ta till sig fakta och bevis, inte ens när hennes egna styvbarn berättade efter att allt kommit fram ville hon tro på dom. Fy f-n vilket svek. Hon har inga som helst blodband med min dotter, men nu när vi inte har skyddad id längre så har denna hemska kvinnan sökt upp henne. Det är för jä-ligt rent utsagt. Var var hon när barnen var små? Hur mycket fanns hon för henne när Karl-Erik Stålberg dömdes till 3½ års fängelse, I Uppsala Tingsrätt för grovt sexuellt utnyttjande av barn? Vilken jä-la fräckhet. Där gick hon, mitt i Hudiksvall, fy fan. Det där är nog det enda slags folk jag skulle vilja ha skottpengar på. Jag undrar jag om hon inte var delaktig själv och därför nekar till att det förekom i hennes egen familj. Usch, jag blir så upprörd, hur fan kan man inte tro på sina egna barn vilket jä-la svek. Vilken äckligt svag person. Undrar om väninnorna hon med sig vet om denna mörka sida hon bär på. Hur står hon ut med sig själv? Jag tog kontakt med polis och sociala på en gång när jag fick reda på av min dotter vad hon blivit utsatt för. Jag hjälpte polisen att få tag på Karl-Erik Stålberg när han blivit anhållen i sin frånvaro. Han vågade inte komma hem eftersom min bror var där. Jag lyckades efter att polisen misslyckats med att få tag på honom, få honom att stanna på en plats och jag skulle möta upp honom, men polisen mötte upp honom i stället och han försökte fly från platsen, men dom prejade in honom. Så jag fick hem en bucklig bil. Polisen sa redan innan, när dom förhört mig och min dotter, att jag hade med att göra med en psykopat. Säkert för att brottet var så grovt och okänsligt. Var var Åsa Stålberg då någonstans, jo hon stack huvudet i sanden och tog avstånd från oss. 

Nog om det, den ödlan ska inte få komma åt mig mer i år. Henne får jag säkert en anledning att ställa mot väggen vid ett senare tillfälle. Och stå till svars tycker jag allt att hon kan behöva göra. Alla får vi stå för våra val, även hon.

Sänder ändå kärlek till den bleka själen hon har kvar.

Kram Linda

Snart är det jul. Jag känner att det blir en väldigt annorlunda jul. Jag trivs inte en millimeter med hur den kommer att bli. Jag får inte fira den tillsammans med dom som betyder allt i mitt liv. Jag ska fira den i en miljö som för mig är helt åt helvete rent utsagt. Jag vill bara gå min väg och göra mina egna val i livet som ger mig glädje, men jag är fast som i ett järngrepp. Jag ser ingen glädje, jag ser ingen förändring. Men jag är piskad till att vara kvar tills ungdomarna hittar sitt eget boende. Jag har aldrig vantrivits så mycket som jag gör nu. I vanliga fall brukar jag söka efter lösningar och finna dom, men inte nu. Det är som om livet glider sin väg och jag kan eller orkar inte följa med längre. 

Jag vet inte om jag orkar så mycket mer. Dagarna blir bara mer och mer frustrerande att genomhärda. Så himla sorgligt att det skulle sluta så här. 

Vad jag inte förstår är, varför har jag inte rätt till mitt eget liv, jag har gjort mitt känns det som. Sedan finns det dom dömer men som själva borde stå och fundera på varför deras barn blev en missbrukare, har det med att göra att barnet vuxet upp med en missbrukande förälder? Hur kunde denna mamman leva med en missbrukande man i närheten av sina döttrar? Jag har hört mardrömsliknande berättelser om hur denna flicka upplevt sin barndom, där hon fått det ena glåpordet efter det andra. Som t.ex, nu när du inte bor hemma längre så har din lillasyster och jag fått en närmare och bättre relation med varandra. Vad är det för mamma som gör så mot sitt eget barn, det har också kommit fram att mamman slagit henne. Det är så många funderingar som jag sitter inne med och inte kan göra någonting åt. Men jag tycker inte att det är så underligt att denna flicka till slut hamnade i träsket av missbruk, det var säkert bättre än det hon hade innan, en kärlekslös mamma som bara inte fanns annat än när hon slog eller sa fula saker.  Hudiksvall är litet så någon måste ju ha anat hur det ligger till. Som det ser ut har dom vuxna vänt henne ryggen och lagt all skuld på henne. Dom har glömt bort att det finns alltid en bakgrund till varför det blir som det blir. Men mamman har valt att det ska vara synd om henne, det är hon som är drabbad. Falsk som vatten, usch och fy. 

Jag har också många gånger gjort fel mot mina barn, vad det handlar om är att vara uppmärksam och våga be om ursäkt vid sina fel. Självklart är det ett väldigt ansvar att vara ensamstående till 100% med sina barn och man gör fel. Jag har varit ensam med mina 3 barn sedan 1995 då min dåvarande man en dag inte kunde vara en del i min familj. Det framkom att han under en flerårs tid förgripit sig sexuellt på mina barn, han blev dömd av en enig jury till 3½ års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Sedan dess har det varit en kamp att tillgodose och reparera barnen. Min strävan efter att dom skulle vara med i allt och avgöra stegen vi gjorde i livet blev jätte fel. Jag ser nu att resultatet blev enhälligt bland barnen att det var deras vilja som styrde allt. Min vilja att dom inte skulle behöva göra någonting som var ofördelaktigt för dom så att dom kände oro gick självklart överstyr. Dom har kunnat eller jag har nog lärt dom genom det att manipulera mig och säkert andra. Den dagen jag sagt nej till någonting har dom alltid lyckats hitta en glugg att få sin vilja igenom. Det är banne mig inte lätt att vara ensam, men det är för den sakens skull inte rätt att skylla på barnen att det skulle vara deras fel. Jag har i min svaghet och vilja gjort massa massa fel. Säkert kommer jag att göra flera fel, jag fick ingen handbok med mig hur livet skulle se ut och hur jag ensam skulle hantera alla situationer. Jag har bara kunnat göra vad jag har trott varit rätt. Nu med facit i hand kan jag se att gjort delvis rätt, jag har 3 starka barn som nu är vuxna, men jag har också 3 envisa barn som har svårt att ta ett nej. Får dom inte sin vilja igenom så rasar deras värld en smula. Och står jag inte där och sopar upp efter dom, ja då är jag orsaken. Herre gud dom är stora och självgående nu, jag känner att dom får hitta någon annan att plocka upp efter dom nu. Min stora brist var att dom behövde aldrig stå för vad dom ställer till med, jag fanns där och sopade efter dom i alla situationer. Jag har fortfarande svårigheter i att veta när jag ska överlåta ansvaret på dom själva, jag är gärna där fortfarande och erbjuder mina tjänster, men jag inser att när jag hjälper så blir det ändå fel. Jag kan ringa och ordna möten, men när den dagen kommer så struntas det i mötet. Sedan heter det, mamma skulle hjälpa mig, men hon har inte gjort det. Ibland undrar man, men som jag skrev jag är till stor del ansvarig för det hela då det är jag som ansvarat för dom helt själv, jag har ingen att skylla på.

Varm kram Linda